The King.
Enligt mig.
Jag har växt upp med hans musik via min moster, som jag bodde hos för den som inte hänger med.
(Min mamma älskar honom också för den delen. Men jag har inte växt upp med henne. ♥)
Jag minns när han dog.
Jag var inte gammal.
Typ 11 äpplen hög.
Men jag minns sorgen.
Världssorg.
Med all rätt.
Hans röst var unik.
Hans musik och rock n’ rollande likaså.
Herregud.
Ett tag klippte de ju bort hans ben när han uppträdde för att de tyckte det var för grovt.
Mamma Mia! DE som gjorde det skulle levt idag!
Hur som.
Jag återupptäckte Elvis tidigt 90-tal då det kom en CD-box som jag o syster köpte till föräldrarna.
Tror faktiskt att jag snodde med mig en av de skivorna när jag flyttade hemifrån. 
Min första favvo var ‘Don’t be Cruel’.
Sen har vi förstås en ballad… som är obeskrivligt bäst: ‘In the Ghetto’.
Sedan kommer vi till 1994.
Jag och min vän Anna åker till Visby – Gotland.
Där fanns då en båt som hette ‘Graceland’.
Och förtjänade sitt namn.
För de hade bara Elvisbilder överallt, spelade i princip bara Elvismusik & visade gamla Elvis-movies på små TV-apparater.
Jag var i Elvishimlen.
Och jag blev ju inget mindre Elvis-fan efter den resan…
Anekdot från ‘Gracelandbåten’ på Gotland 1994:
Jag kryper in i baren för att be på mina bara knän (då vanligt önskande inte funkat så bra) och ber de visa en film när Elvis var ung och snygg!
Tror ni jag fick min vilja igenom?
Såklart!
Okej, jag tror vi stoppar mitt Elvisprat för ikväll. Jag har så mycket att säga om den kungen så det får bli fler inlägg helt enkelt.
