tack | Randiga Tankar

Varning för många ♥ i detta inlägg. Men jag är så tacksam.
Och hur svårt livet än må vara, så är det tamejfan värt att leva!

Inlägg skrivet fredag den 23 mars.

I söndags sa vi som sagt farväl till en vän som varit sjuk en tid.
Det var självklart väldigt sorgligt och tungt. Men också en fin stund som jag inte ångrar för en sekund. ♥
Hans närmaste var där samtidigt och det pratades minnen och det var verkligen fint.

Det har i och med detta uppstått naturliga frågor om liv och död, som vi talat om i flera veckor nu.
Och man har varit låg, såklart.

Men så hann vi inte tänka så mycket mer på det, då K i tisdags förmiddags helt utan förvarning blev kallsvettig, yr, mådde illa och fick ett stort tryck över bröstet… Strax efter fick han tryck som strålade bak mot lungorna och sedan domnade båda axlarna och båda armarna bort… Då ringde jag 112 (efter bara några minuter). Ambulansen kom på bara 5 minuter. Tack! ♥

De såg direkt att det inte var så bra… K förlorade färgen i ansiktet och blev blå om läpparna och fick svårare att tala… Så det var snabbt upp på båren och iväg. K med en manlig sköterska bak och jag fram med den kvinnliga som körde.
Hon var superbra. Lugn och stabil, precis som det ska vara. Hon berättade hela tiden vad som hände för mig.
I ambulansen har de EKG och annat kopplat direkt till sjukhuset. SÅ suveränt hur det funkar idag.

Det blev en del olika bud under början av färden, men efter bara en km sa han bak (som hade kontakten med sjukhuset) att vi skulle dra på. Då var det blåljusen på hela vägen, för läget hade förvärrats för K.

K är som han är, och har i efterhand mest frågat hur fort vi körde. haha!
Inte fan vet jag! Fort gick det iaf. Och tackar för det gör vi.

Det är också fantastiskt att se hur duktiga vi ändå är i det här landet på att lämna företräde för ambulans i trafiken. Det var långtradare och hela kitet som ställde sig på trottoarer längs vägen. TACK! Ni räddar liv! ♥

(Fan, det här är så tungt att skriva om, trots att det har gått superbra, kanske jag ska berätta också.)

Iaf. Den sista ordern från sjukhuset var ett specifikt mål, direkt in på OP (operation) för att rädda en patient med en massiv hjärtinfarkt…

Det var surrealistiskt alltihop såklart.
Vem tror att man ska hamna där liksom? Men en aktiv och frisk 44-åring?
Inte jag iaf.

Ambulanspersonal, sköterskor, läkare, ALLA jag mötte på vägen var så snälla och goa.
De berättade hela tiden vad som hände, frågade och brydde sig om.

Efter kanske 20 min. på OP, där jag satt utanför och väntade, kom läkaren och sa att jag skulle upp till avdelningen dit han skulle komma. Hon visade mig vägen och sen frågade jag mig vidare.
Väl på den avd. sa de att det kunde ta upp till en timme innan han kom upp. Så det var bara att sätta sig ner och vänta.
Tog en kopp te och försökte bläddra i en tidning…
Inte det lättaste när man inte har en aning om hur operationen går…
Även om det hittills hade gått ‘bra’.

Som tur var så behövde jag inte vänta mer än 20 minuter innan de ringde upp mig och sa att han var klar och kommit till avd.
Där inne var det sköterskor och någon läkare som kopplade med sladdar och fixade.
Och i efterhand har jag förstått att man upplevde det värre än det var, men det vet man ju inte då.

K var nästan som vanligt direkt. Skämtade med sköterskor och sa att han var hungrig och ville ha grillat.

De första 4 timmarna var K tvungen att ligga helt stilla på ett helt plant underlag för att minska risken för blödning i ljumsken där de gått in (och vidare upp till hjärtat). Han blev fort uttråkad av det kan jag säga. Men jag och favvosköterskan fanns till hands att mobba hela tiden. Sen fick han sätta sig upp lite, äta en bit osv.

Och det finaste hände. Innan han fått sätta sig upp, men iaf.
När han legat där uttråkad i någon timme knackar sköterskan på dörren och säger: ”Du har besök.”
???! tänkte vi??
Och in kommer ambulanspersonalen! De skulle visserligen förflytta någon till ett annat sjukhus, men ändå!
”Det är kul för oss också. Det är inte alltid det går så här bra!”
sa hon gulliga som jag åkte med fram.
Alltså, man blir ju tårögd. ♥ (Efteråt har vi fått reda på att typ 1 av 3 dör…)

På kvällen kollade vi på TV, löste korsord, pratade såklart massor, och jag ville inte lämna honom, så jag sov (hmm… nåja, ett par timmar kanske) på en stol bredvid sängen, som i vilket drama som helst. ♥

Det var så skönt att ändå vara med och få träffa diverse läkare, kandidater, sköterskor osv.
Man får ju mer pejl då själv också.
Jag är ju mycket harigare än K. Han var exv. vaken under hela OP och tyckte bara allt var så coolt att se på skärmen när de gjorde ingreppet osv. Själv tycker jag mest att allt är läskigt och hade full pejl på EKG-monitorn under hela natten typ…
K frågade till och med om jag hade filmat när vi kom in akut med båren till OP. Haha! Galning!

I onsdags skickade i stort sett både K och sköterskan hem mig. De tyckte jag såg lite sliten ut.
Men jag var kvar så länge jag orkade och kände att det var ok.
Han kändes som vanligt, EKG, tryck mm var ok. Inga komplikationer hade uppstått.
(Vilket är vanligast under det första dygnet efter).
Då tog jag mig så småningom hem.
Åt och höll mig vaken till kl. 20. Sen slocknade jag.
Och sov i 12 timmar. Mamma Mia vad jag behövde det!

K och jag sms:ade varandra exakt samtidigt kl. 08:00 igår morse när vi vaknat. ♥

Vi behövde verkligen sova ut båda två. Så skönt var det att vakna till en ny dag igår.

Vid halv ett-tiden åkte jag tillsammans med grannen & hans käresta (de vi umgås med på ‘gatan’) till K på sjukhuset. Det var nog kul för K att få prata med ngn annan än mig o sköterskor o doktorer en stund.
Och väl där kommer ytterligare en granne, som ska hälsa på en före detta granne (som bott i samma område som oss alla). Som dessutom visade sig ligga precis bredvid K i samma rum. Ibland är världen sjukt liten.

Kl. 14 igår var jag och K sedan på ett infomöte om kranskärlssjukdomar, där även en dietist pratade mat och så.
Intressant och givande. Känns så skönt att ha varit med på det mesta av infon faktiskt.

Sen åkte jag hem på em och bäddade rent, tvättade lite och så. Och surfade lite, som jag faktiskt inte gjort alls mycket på en vecka.
Slocknade vid midnatt rätt exakt och sov som en stock tills K ringde och väckte mig (hade då somnat om från två klockor. ) kl. 9. hihi.
Han sa att det var hemgång på G, så jag kunde komma ganska snart.

Kl. 10:30 var jag där idag, och en timme senare var vi därifrån.
K fick äntligen känna av vårluften och solen, och köpte mig de finaste tulpanerna.
Sedan var det buss hem, lunch och bara att landa lite hemma.
God middag har han gjort ikväll också.
Och jag har fått mig ett par välförtjänta iskalla, som han busigt smuttat lite på.

Det sista han gjorde på sjukhuset var att snacka drinkar med sköterskan.
(En följd av att jag frågade om hur farligt det är att dricka RedBull… Och då tänkte jag faktiskt inte på drink, men på den vägen var det. haha.) Så ni förstår väl att han mår ganska bra om man säger så.

Nu har K dock fått stränga fys-förhållningsorder, och jag kommer att vara en Gestapo om det! Var så säker! Det blir INGEN krattning för honom nästa söndag på vårstädningen. Det är redan spritt till grannarna, så det blir nog bra.
(Just i detta nu när jag skrev det så kom en granne och knackade på med blommor! Såå söt! ♥)

Hur jobbigt det än varit för mig (tydligen mest, eftersom K känner sig så bra, och redan gjorde direkt när han hade opererats) och oss, så har allt gått superbra. Tack vare snabb kontakt med 112 och snabb vård! Samt att han har god fysik osv. Så allt ser bra ut för framtiden nu, även om det blir en del mediciner framöver såklart.
Men fastän hönsmamman i mig vaknat så kommer det nog gå bra framöver.
Tack och lov.